安装 Steam
登录
|
语言
繁體中文（繁体中文）
日本語（日语）
한국어（韩语）
ไทย（泰语）
български（保加利亚语）
Čeština（捷克语）
Dansk（丹麦语）
Deutsch（德语）
English（英语）
Español-España（西班牙语 - 西班牙）
Español - Latinoamérica（西班牙语 - 拉丁美洲）
Ελληνικά（希腊语）
Français（法语）
Italiano（意大利语）
Bahasa Indonesia（印度尼西亚语）
Magyar（匈牙利语）
Nederlands（荷兰语）
Norsk（挪威语）
Polski（波兰语）
Português（葡萄牙语 - 葡萄牙）
Português-Brasil（葡萄牙语 - 巴西）
Română（罗马尼亚语）
Русский（俄语）
Suomi（芬兰语）
Svenska（瑞典语）
Türkçe（土耳其语）
Tiếng Việt（越南语）
Українська（乌克兰语）
报告翻译问题
Här sitter jag med en uppsättning som i teorin borde leverera absolut perfektion, varje rörelse borde vara omedelbar, varje ögonblick kristallklart. Ändå finns där en svag fördröjning, som om spelet tvekar, som om verkligheten själv tar en extra sekund på sig att svara. Det är subtilt, men tillräckligt för att störa harmonin.
Och samtidigt, på annat håll, finns en tapper själ med betydligt mer anspråkslösa medel 🥲 en dator som arbetar högljutt redan vid enklare uppgifter, men ändå bär på ambitionen att hantera CS2 med värdighet.
Det är på något vis fascinerande, hur vi båda strävar efter samma sak, men från helt olika utgångspunkter.
Den ene jagar fulländning och finner brister,
den andre trotsar begränsningar och hoppas på det möjliga.
Kanske ligger ironin just där… att upplevelsen aldrig riktigt motsvarar förväntningarna 😌